Påvägen hem från stallet åkte jag och hälsade på en viss häst som jag saknar! Nämligen Simona som jag red i ca 3 år. Går inte och tänker varje dag på att jag saknar henne, men när jag väl var där å klappade på henne så kändes det att jag saknar henne. Från att vara där nästan varje dag i 3 år och i stort sett ha henne som min egen, till att nu inte ha träffat henne på flera månader. Slutade rida henne i februari 2011 och efter det har jag varit ute och hälsat på lite grann, och har även ridit henne en gång förra sommaren/hösten.

 

Idag var hon riktigt mysig i hagen, hon är inte direkt känd för att vara en häst som tycker om att gosa. Nu låter det som om hon är ett monster men det är inte riktigt så illa. Men hon står gärna med bredvid och kan smyga sig närmre, men sen  när man själv börjar klappa så vänder hon bort huvudet eller liknande. Men idag kom hon direkt när jag ropade på henne och bara stod å myste. När jag vände så följde hon efter å ville ha mer klappar, söta lilla hästen <3

 

Visst skulle jag kunna hälsa på henne oftare och säkert få rida henne någon gång om jag vill det, men av olika anledningar så tycker jag att det känns bättre att inte åka dit för ofta. Anledningarna till det tänker jag inte gå in på här.