I Måndags blev Joice skodd så igår kunde jag rida henne, efter 8 dagars vila. Red bort till ridbanan, och vägen dit vara hon inte rolig! Hon stannade först vid ladugården och kohagen, där brukar hon stanna men hon tänkte minsann inte gå fast än jag hoppade av och ledde henne. Kossorna var inte ens ute i hagen och då brukar hon gå förbi. Men efter lite tjafs så lyckades jag backa henne åt rätt håll. Fick gå en bra bit till då hon tramsade med att stanna då hon såg några andra hästar en bit bort.

Sen när jag närmade mig Billsta så kom vi till hagen där valackarna går, och där tog det tvärstopp. Brunstigt sto som dessutom är jävligt envis är inte roligt! Men fick backa henne även där förhand. Hon var nere i diken, försökte gå på mig osv. men efter lite kämpande så fick jag henne att backa åt rätt håll, och så fick hon backa resten av vägen till ridbanan då hon vägrade gå när jag vände henne åt rätt håll.

Men om vi nu ska komma till ridpasset så kunde det inte ha gått bättre! Då det regnat en hel del så var utebanan blöt och tung, men ridhuset var upptaget med lektioner så det fick duga. Faktum är att Joice tyckte det var väldigt jobbigt till en början, fick driva på henne i traven och hon orkade inte tjafsa som hon gör ibland. Hon var fin redan från början. Rund och fin form i traven, lugn takt och allt bara flöt på. Hindrena från hoppkursen stod kvar så med Busans hjälp så hoppade jag henne. Först tyckte hon att travbommarna var läskiga, men sen låg jag och rullade på dem och då släppte det. Hoppade sedan några olika hinder och satte sen ihop det till en bana. Hon hoppade super bra och verkligen sög tag i hindrena utan att dra iväg. Hon löste själv situationerna då vi kom in lite stort eller nära. Efter hoppningen blev hon ännu finare i traven! Detta ridpass kommer jag att leva på länge!