Har inte skrivit något liknande inlägg tidigare, men nu kommer nog det ärligaste jag någonsin skrivit. Jag har alltid haft väldigt svårt för att säga vad jag känner och hur jag mår. När någon frågat hur jag egentligen mår så har jag aldrig kunnat svara ärligt, det har bara blivit ett "jo men det är bra" svar. Har även svårt för att släppa folk för nära inpå. Det finns få, om ens någon som jag känner att jag kan öppna mig för och berätta vad jag känner. Inte ens min Mamma kan jag berätta allt för. Det blir jobbigt i längden att hålla allt inom sig. Sen kan det komma en liten skitsak som gör att allt brister och man inte orkar stå emot längre.

 

Jag hade det väldigt jobbigt den första tiden efter att jag hämtat hem Joice. Jag var orolig över allt och visste inte hur jag skulle klara det. I flera veckor fick jag magknip bara jag tänkte på Joice och allt som hade med henne att göra. Kunde inte somna på kvällarna för att jag blev så orolig i kroppen. Det var ingen rolig tid. Vet inte hur många gånger jag tänkte "vad fan har jag gjort? jag kommer inte klara detta själv!" Enda gångerna jag inte tänkte så var när jag var ute i stallet och pysslade med henne. Eftersom mina föräldrar inte är hästintresserade så kunde jag inte förvänta mig någon hjälp från dem och kände mig så otroligt ensam just då. Om jag inte hade haft Joice där jag har henne så vet jag allvarligt talat inte om jag hade klarat det. Då hade jag nog brutit ihop och skickat tillbaka henne. Har fått mycket stöd och hjälp av min ridlärare och hennes familj, vilket jag är otroligt tacksam för!

 

Nu har nästan allt släppt och nu känns det väldigt roligt att tänka att jag har en alldeles egen häst som jag får chansen att lära känna, utbilda och ge ett bra liv. Visst kommer den där oroskänslan smygandes ibland, men inte alls lika ofta som förut.

 

Men som sagt, att släppa någon inpå mitt liv är otroligt svårt. Det finns nog en eller två personer som jag kan berätta en del för, men långt ifrån allt!