Har nu läst en massa gamla inlägg sedan Juni förra året. Det är nästan läskigt hur snabbt man glömmer. Eftersom Joice är så pass ridbar nu så känns det som om hon alltid varit det. Jag är så otroligt glad över att jag valde att skriva om mina ridpass, för det ger så himla mycket nu. Även om det inte står så detaljerat om dem så kommer minnena fram. Jag minns hur glad jag blev första gången jag red henne, första gången jag red utan att någon gick med och höll i linan, första gången jag kunde borsta henne och hon stod stilla osv.

 

När hon kom var hon inte den roligaste från backen och jag ljuger om jag säger att jag aldrig ångrat mitt val att ta hem Joice. Första veckorna hade jag ont i magen på kvällarna för att jag oroade mig över hur det skulle gå. Skulle jag klara det eller skulle jag misslyckas helt?Det var flera som sa "att du orkar, varför säljer du henne inte". Men jag visste att det inte skulle bli enkelt, men väldigt lärorikt!

 

Utan dem personerna som jag haft runtomkring så hade vi inte varit där vi är idag, tror inte ens att jag hade haft kvar henne om jag ska vara ärlig. Men även fast hon är en tuff häst och inte den som jag kanske tänkt mig skulle vara min första häst så har jag lärt mig otroligt mycket påvägen och idag ångrar jag inte mitt val.

Den dagen då jag red galopperade henne barbacka på fältet, då var jag så otroligt glad, och det speglar sig verkligen i många av bilderna. Jag trodde att detta var något som var omöjligt med henne, men med tid och tålamod så går det mesta, även om det inte känns så när allt går emot en.